Utredningen om Lunds universitets innovationsverksamhet, nyligen presenterad för rektor Torbjörn von Schantz, målar en bild av ett system på tillbakadragande – och inte nödvändigtvis i positiv riktning. Rapporten, som granskats internt och presenterar en rad förslag till förändringar, präglas av ett starkt fokus på universitetets interna dynamik snarare än de externa behov och möjligheter som innovationsarbetet i grunden ska adressera.
Under ledning av den tidigare rektorn Per Eriksson har Lunds universitet satsat kraftigt på att stärka sin tredje uppgift – att aktivt sprida forskningsresultat och innovationer till samhället. Detta har dock inte skett utan interna spänningar, och Erikssons ledarstil, beskriven av många som både handlingskraftig och centralstyrd, har väckt kritik. Han prioriterade tydligt den här uppgiften och skapade en egen budgetpost som många inom universitetet ansåg vara oproportionerlig. Kritiker menade att han rundade dekanernas inflytande och fördelade medel till projekt och personer som han personligen föredrog. Denna centralisering av innovationsfrämjande arbete, inklusive inrättandet och finansieringen av nya initiativ samt anställningen av externa personer utan stark akademisk förankring, har skapat en känsla av obehag och ifrågasättande inom vissa delar av universitetet.
Med Erikssons avgång vid årsskiftet har en tydlig omsvängning skett. En våg av förändringar sveper nu över det område han så passionerat försökte omforma, och många delar av hans arbete står nu på spel. LU Open, ett initiativ som syftade till att sprida forskning till företag och offentlig sektor, kommer nu att läggas ner. Pågående projekt flyttas till fakulteterna eller avslutas helt, och nya ansökningar kan komma att avvisas om inte fakulteterna väljer att ta över dem.
LU Innovation system, som för närvarande genomgår sitt tredje namnbyte, kommer att konsolidera projekt från det nedlagda LU Open. Budgeten för verksamheten har samtidigt kraftigt reducerats, vilket väcker oro för framtiden för innovativa projekt och initiativ. Även Donatorrelationer, en nyavdelning som syftar till att säkra finansiering för viktig forskning och som är en vital del av universitetets 350-årsjubileumsstrategi, har fått sin budget nedskuren. Detta sker i en tid då universitetet sätter höga mål för insamlingskampanjen, och risken är nu stor att dessa mål inte nås. För en potentiell givare kan det vara svårt att investera i ett universitet som uppfattas ha försvagade förmågor när det gäller att omsätta forskning till praktiska resultat.
Den största bristen i utredningen är dock inte förslaget om att flytta innovationsverksamheten till fakulteterna – tvärtom är detta en logisk och nödvändig åtgärd för att säkerställa starkare förankring – utan snarare det tydliga introverta perspektivet som genomsyrar rapportens slutsatser. Rapporten verkar i hög grad ha utgått från interna maktstrukturer och beslutsflöden snarare än att verkligen lyssna på de externa intressenter som innovationsarbetet i grunden är avsett för. Det har inte skett en tillräcklig dialog med näringslivet och andra externa aktörer för att förstå deras behov och prioriteringar.
Denna brist på extern dialog riskerar att göra de nya förändringarna kontraproduktiva. Om näringslivet inte känner sig lyssnat på och om de nya strukturerna uppfattas som ogenomskinliga eller svårnavigerade, kan det hämma innovation och samverkan. Universitetets nyligen etablerade näringslivsråd kommer att behöva granska dessa förslag noggrant när de träffar rektor för första gången nästa månad, och säkerställa att de verkligen gynnar både universitetet och dess externa partners.
Trots dessa bekymmer finns det också positiva aspekter i utredningen som man kan bygga vidare på. Bo Ahrén, vicerektor för samverkan, har identifierat flera områden där systemet kan förbättras.
För det första har han konstaterat att den nuvarande uppsättningen av innovationsaktörer inom universitetet är förvirrande och har lett till interna revirstrider, vilket kommer att minska med en viss konsolidering.
Han föreslår också insatser för att stödja inte bara Lund Life Science Incubator, utan även Think i Helsingborg, Ideons inkubator i Lund och Minc i Malmö, vilket erkänner behovet av att stödja innovation över hela regionen.
Slutligen har han lyft fram studenternas historiskt sett begränsade roll i innovationsstödet och föreslår att de ska integreras mer centralt i LU Innovation. Det är viktigt att se till att studenterna inte drabbas av en överbelastning i och med de ökade behoven från forskningsbolagen.
Framtiden för Lunds universitets innovationsarbete kommer att hänga på hur väl universitetet förmår att balansera interna behov med externa krav, och säkerställa att förändringarna verkligen leder till ökad innovation och samverkan med omvärlden. En lyckad övergång kräver en transparent dialog, ett aktivt lyssnande på alla intressenter och ett engagemang för att skapa ett system som är både effektivt och lättanvänt.
