Året är 2016. Trots att Sverige ofta hyllas som ett av världens mest jämställda länder, kvarstår tydliga brister i den image vi har av oss själva. Diskussionen kring regeringens förslag om kvotering till bolagsstyrelser, ett ämne jag berörde i förra veckans spalt, väcker intensiva känslor och avslöjar en motvilja att på allvar ta itu med de utmaningar som fortfarande finns kvar när det gäller jämställdhet på arbetsmarknaden.
Kanske är reaktionen så stark för att den utmanar vår kollektiva självbild – uppfattningen om att vi i stort sett har lyckats med jämställdsfrågan? Men verkligheten ser annorlunda ut. Varje försök att på ett konstruktivt sätt adressera de kvarvarande ojämlikheterna möts av starka motdrag, vilket i praktiken försvårar ett ärligt och öppet samtal.
Vi hör ofta kommentarer som avslöjar en sorglig brist på insikt och engagemang. I ett årsbokslut för ett börsnoterat företag hördes nyligen en direktör säga: ”Missförstå mig inte, jag uppskattar kvinnor väldigt mycket.” En annan styrelseprofil uttryckte sin sympati för kompetenta kvinnor med kommentaren: ”Jag röstar på Annie Lööf – hon är ju den mest attraktiva av partiledarna.”
Visst, dessa uttalanden kan framkalla ett skratt och kanske till och med uppfattas som harmlösa. Men jag menar att det är dags att sluta avfärda dessa kommentarer som humoristiska avstickare. De är symptom på ett större problem: en attityd som trivialiserar jämställdhet och gör det möjligt att ignorera de faktiska hindren som kvinnor möter på vägen till ledande positioner. Att förlita sig på att ”nästa generation” ska lösa problemen är ett farligt spel, särskilt när vi ser hur länge de gamla mönstren består.
Om vi tittar på utbildningsstatistiken, till exempel från Lunds tekniska högskola (LTH), ser vi en intressant motsättning. Andelen kvinnor som läser civilingenjörsutbildningar har legat stabilt runt 30 procent sedan slutet av 1990-talet. På arkitektutbildningen är andelen kvinnor ännu högre, mellan 50 och 60 procent sedan 1987. Även industridesignutbildningen visar en stark representation av kvinnor, med liknande siffror. Dessa data talar för sig själva: det finns gott om kompetenta kvinnor som väljer karriärer inom teknik och design.
Det är därför oacceptabelt att använda bristen på kvinnor i bolagsstyrelser och ledningsgrupper som ett argument mot jämställdhet. En mer trolig förklaring är en kombination av likgiltighet och bristande engagemang från företagens sida. Att hävda att det inte finns tillräckligt med ”kvalificerade” kvinnor är i praktiken en ursäkt för att upprätthålla ett system som gynnar män på bekostnad av kvinnor.
Det är här jag menar att näringslivet har ett stort ansvar för det faktum att regeringen nu överväger en kvoteringslag. Det är ett misstag som organisationer inom näringslivet begått, och ett som kommer att få långtgående konsekvenser. De hade möjlighet att ta ledningen i frågan, att aktivt arbeta för en mer mångfaldig och inkluderande arbetsplatskultur, men har istället valt att motarbeta förändring.
Argumenten mot kvotering är ofta baserade på idén om äganderätten och rätten att fritt välja sina anställda. Visst, det finns en kärna av sanning i detta påstående. Men äganderätten är aldrig absolut. Genom lagstiftning har vi begränsat äganderätten på många områden för att skydda samhället och främja rättvisa. Arbetsrätt, miljöskydd och skatteflyktsbekämpning är bara några exempel på hur vi har satt gränser för äganderätten.
Det principiella argumentet mot kvotering är att det utgör diskriminering. Och visst, detta är ett viktigt perspektiv som bör beaktas. Men jag skulle vilja se de som kämpar emot kvotering först svara på en grundläggande fråga: hur ska vi bekämpa den diskriminering som redan existerar och hindrar kvinnor från att nå sina fulla potential?
Så länge det inte finns ett tydligt och trovärdigt svar på den frågan, kommer näringslivet att få leva med en kvoteringslag. Det är ett oönskat scenario, men det är resultatet av näringslivets passivitet och motstånd mot förändring. Det handlar inte bara om att få fler kvinnor i bolagsstyrelser; det handlar om att skapa en arbetsplatskultur som är rättvis, inkluderande och respektfull för alla. Det handlar om att erkänna att mångfald inte bara är en fråga om rättvisa, utan också en källa till innovation och konkurrenskraft.
Fler skånska röster om kvotering: [Länk till artikel med 8 röster]
Håll dig uppdaterad om det skånska näringslivet: Prenumerera på 8till5:s nyhetsbrev.
